FK Bosna: “Nästa mål är utbildning och jobb”

FK Bosna och Admir Cato

FK Bosna och Admir Cato

Fotbollslaget var bara första steget. Nu växlar Admir Cato upp, för att hjälpa ungdomar att integreras på allvar.
– Mitt mål är ju att de ska utbilda sig och få jobb, säger han.

För snart ett år sedan fick Sverige United kontakt med Admir Cato för första gången. Då stod han, typiskt nog, i tvättstugan. Att driva ett fotbollslag med nyanlända och etablerade svenska ungdomar kräver ett stort engagemang, det vet den 29-årige skåningen av egen erfarenhet. Varje vecka är en utmaning i sig. Spelare ska skjutsas till och från träningarna, plantider bokas, bollar pumpas, vattenflaskor fyllas och ny fräsch utrustning köpas in.

Och så har vi det där med tvätten.

– Det är klart att det sliter lite att stå där på fredagskvällen efter en träning med 20 uppsättningar tröjor och shorts att köra i maskinen. Men vad ska jag säga? Jag älskar verkligen det här laget, och jag får ovärderlig uppbackning från min sambo. Hon är ett fantastiskt stöd. Så det är värt varje uppoffring, sade Admir Cato då.

Att just han valt att bli tränare för ensamkommande killar är egentligen ingen slump. Snarare tvärtom. Ända sedan de övre tonåren har Admir Cato varit aktiv inom FK Bosna, en fotbollsförening som – vilket namnet antyder – byggts upp av personer med rötterna i Bosnien. Många i den klubben kommer själva från familjer som upplevt Balkankriget och som vet vad det innebär att tvingas fly till en ny tillvaro i ett främmande land.

Kanske är det den bakgrunden, den förståelsen, som sporrat Admir Cato till en insats. För viljan att stötta människor i nöd har funnits hos honom länge.

– Absolut, det har den. Men det dröjde ändå ganska länge innan jag gjorde verklighet planerna. Tidigare kunde jag ha lite dåligt samvete och vara frustrerad på mig själv för att jag inte aktiverade mig. Att jag, som egentligen hade möjlighet, inte tog tag i det. Men tack vare fotbollen behöver jag inte känna så längre. Nu gör jag faktiskt någonting meningsfullt. Det är väldigt skönt, sade Admir Cato förra sommaren.

Vad var det då han åstadkom, rent konkret? Jo, egentligen handlade det om att svara upp mot ett redan befintligt behov. Att bistå med en pusselbit som saknats sedan länge. Som fotbollsförening hade FK Bosna nämligen gjort kometkarriär. På bara fem år i mitten av 00-talet tog sig herrarna från korpfotbollsnivå ända upp till division 4 innan utvecklingen mattades av – och vände.

Resan hade gått fort, möjligen för fort, och när den första motgången kom blev den omtumlande. Under säsongen 2015 åkte A-laget ur en division för första gången, och som en följd av det valde en stor grupp spelare att flytta. Ett slag organisationen inte riktigt var förberedd på. Plötsligt blev det uppenbart att återväxten närmast var obefintlig. Utan juniorer som kunde slussas in i A-laget riskerade kvaliteten att utarmas och det sportsliga fallet att bli både högt och hårt.

– Det var i den vevan jag kom på idén – jag ville starta en helt ny ungdomssektion. En del av verksamheten där vi kunde samla upp etablerade svenska killar som av något skäl slutat med fotbollen, eller som aldrig riktigt spelat organiserat, och bygga något tillsammans med nyanlända ungdomar. Jag visste ju att det fanns mycket outnyttjad talang där ute och – framför allt – att många ungdomar suktade efter en rolig fritidsaktivitet. Att ge dem det var min plan, och jag fick gehör för den av styrelsen, sade Admir Cato till Sverige United.

Nu har bollen varit i rullning i snart ett år – och det mesta går åt rätt håll. FK Bosnas ungdomssektion gjorde historiskt seriepremiär i division 7 för ett par veckor sedan och några av dess vassaste spelare har redan fått chansen i A-laget eller gått vidare till andra föreningar. Grundtanken – att skapa en trygg och utvecklande miljö som dessutom blir en resurs för FK Bosna – har fungerat, anser Admir Cato.

– Ja, det tycker jag. Man märker ju på killarna att de växer både som spelare och som individer. För mig har det varit viktigt att vi ska fungera precis som alla andra lag. Vi ska ha samma förutsättningar i form av matchdräkter, utrustning, bollar och allting annat. Det medför en samhörighet och gör att självförtroendet höjs. Killarna känner att de är del av ett lag på riktigt. Där står vi nu, och det börjar bli dags att titta mot nya delmål, utanför planen.

Admir Cato, som i sin civila karriär jobbar med arbetsmarknadsfrågor, hoppas kunna pusha ungdomarna att ta nästa steg med sina liv i Sverige. Fotbollen ger dem en plattform, påpekar han, och det finns stora möjligheter att utnyttja den som en språngbräda vidare ut i samhället. Men då gäller det att inse vilka alternativ som faktiskt står till buds.

– Det första vi ska göra, nu i maj, blir att hålla en informationsträff för hela gänget. Där ska vi prata om de dörrar som redan står på glänt. Jag menar, killarna är med i en idrottsförening med många kontaktytor. Det finns styrelseledamöter som kanske kan stötta på olika sätt och spelare som har ingångar på andra håll. Det finns resurser, och dem ska vi använda, säger Admir Cato.

Vad är målet, som du ser det?
– Att killarna ska kunna följa sina drömmar. Att de går vidare till jobb eller utbildningar. Jag själv är gärna med som ett bollplank i den processen.

Ett annat område där Admir Cato vill bidra är på det privata planet. Ett sätt för ungdomarna att integreras kan vara att umgås under avslappnande former med honom och andra personer de uppfattar som förebilder.

– Jag tänker så här: En vanlig kväll sitter de här killarna hemma på sitt asylboende ihop med jämnåriga med samma bakgrund och i samma situation. De kollar på Champions League eller spelar Fifa och får inte så många influenser utifrån. Istället kunde de komma hem till mig och hänga ibland. Vi skulle kunna gå på bio eller käka pizza eller vad som helst egentligen. Det handlar om att bryta invanda mönster.

Du och hela laget?
– Nja, snarare att de kanske var fem åt gången. Så som jag ser det framför mig kunde en av de svenska ungdomarna i laget och tre-fyra av de nyanlända vara med vid varje tillfälle, så att det blir som en liten gruppaktivitet. Då blir det lite lättare att hantera än när man är 25 fotbollsspelare i mitt vardagsrum (skratt).

Du tar ett väldigt stort ansvar för det här laget, hur orkar du med det?
– Det självklara svaret är att jag tycker om killarna så pass mycket. Vi är ju kompisar. Samtidigt är det klart att det kan vara påfrestande. Det är mycket som ska fixas med alltifrån bilskjuts till alla förberedelser kring matcherna, som att göra i ordning omklädningsrum, ställa fram målen och allt sådant. Och så coachbiten förstås. Och så tvätten som vi diskuterade tidigare. Jag brinner för det här, men självklart önskar jag att vi var fler som drog lasset ibland.

Hur kan du lösa det?
– Där har jag många idéer faktiskt. En sak jag funderar på är att prata med arbetsförmedlingen och se om det går att få fram en praktikant eller liknande som kan göra det här som ett led i sin egen integrationsprocess. Att jobba inom idrottsrörelsen kan vara ett bra första steg för den som vill etablera sig och få jobb. Det hade varit bra för alla parter. Men bemanningen är ändå inte hela världen. Visst vill jag ha avlastning, men det är fortfarande så att fotbollslaget ger mer energi än det tar. Jag ångrar inte för en sekund att jag startat detta.

David B Larsson

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn