En startelva med fotbollens eldsjälar – här är finalisterna till Guldhanden

5 december 2017

Snart delar Sverige United ut fotbollens finaste priser: Guldhanden, Silverhanden och Bronshanden. Här är finalisterna – som alla lagt ned sin själ i arbetet för integration genom fotbollen.

Stiftelsen Sverige United tror att fotbollsplanen kan vara en utmärkt mötesplats för människor med olika bakgrund. En arena där nyanlända och etablerade svenskar träffas, utbyter erfarenheter och förhoppningsvis blir vänner. Något som i förlängningen leder till integration och gagnar hela samhället.

Men det där första viktiga mötet uppstår ju inte av sig självt. Det krävs engagemang och vilja från många håll, liksom tid och resurser, om fotbollen ska kunna axla den ansvarstyngda rollen som förenare fullt ut. Det är där de kommer in – gräsrötterna, eldsjälarna.

Vi anser att dessa vardagshjältar är ovärderliga – och det vill vi visa för dem. Därför har vi instiftat stipendierna Guldhanden, Silverhanden och Bronshanden som varje år tillfaller individer eller föreningar som utmärkt sig med sina insatser för integration med fotbollen som verktyg. I februari 2018 delas utmärkelserna ut för andra gången och prissumman ligger på sammanlagt 100 000 kronor.

Tillsammans med vår priskommitté – bestående av fotbollsproffsen Marija Banusic och Ivo Pekalski, Offsides chefredaktör Anders Bengtsson, Futebol dá força-grundaren Cecilia Safaee och elitdomaren Mohammed Al-Hakim – kan vi nu stolt presentera våra finalister. En startelva med beundransvärda initiativ som gör upp om slutsegern vid vår galakväll i Stockholm om ett par månader.

Sahar Khalili och Ella Karlsson, Bollihop
När Ella Karlsson och Sahar Khalili träffade varandra av en ren slump kombinerades det bästa av deras världar. Tidigare hade båda två engagerat sig för ungdomar i Linköpingsområdet, men tillsammans hittade de vägen mot ett ännu mer lyckat initiativ. De startade Bollihop, en verksamhet som når ut till tjejer i tre av stadens mest socioekonomiskt utsatta områden. Under sommaren sker aktiviteterna utomhus och på vinterhalvåret inriktar sig Bollihop på futsal, vilket blivit mycket framgångsrikt. Spelformen är populär bland de unga i målgruppen och påminner om den spontanfotboll de tidigare kunnat ägna sig åt i stadens aktivitetsparker.

På egen hand hade Ella och Sahar förmodligen inte kunnat få ett så stort genomslag, men med sina kombinerade kontaktnät och sina respektive föreningar, BK Tinnis och KFUM Linköping, i ryggen uppstod många möjligheter. Nu anordnar de öppna träningar och håller pass på skolor i tre åldersklasser för ett hundratal flickor med olika bakgrund som tidigare saknat erfarenhet av organiserad idrott i Sverige.

Christoffer Lööf och Christian Darvas, Onsala BK
När Kungsbacka kommun öppnade flyktingboende i en herrgård vid havet blev vissa invånare upprörda. Via sociala medier spreds främlingsfientlighet och ren rasism mot det 30-tal asylsökande som flyttade in i byggnaden. Christoffer Lööf och Christian Darvas tog illa vid sig av den hätska stämningen och bestämde sig för att agera. Deras lösning? Att bjuda in till ett mer positivt sammanhang – ett nystartat integrationslag i föreningen Onsala BK:s regi. På så sätt visade de omgivningen att de nyanlända spelarna var precis som alla andra, ungdomar med drömmar om att lyckas i skolan och bygga en framtid i Sverige. Idag har herrgården, som felaktigt målades ut som ett lyxigt boende av sina kritiker, dömts ut och stängts ned på grund av vanskötsel. Men fotbollslaget finns kvar – och fortsätter att vara en samlande kraft på bygden.

Rampen IK
Sveriges näst största stad, men väldigt få alternativ för nyanlända tjejer som vill idrotta. Den analysen gjorde de fem fotbollsvännerna Lisa Hammarström, Hanna Wadefalk, Kaisa Gunnedal, Göran Smith, Jaandré Borelius och Madeleine Nilsson från Göteborg. Och när tanken väl formulerats var vägen framåt lika enkel som genial. 2016 startades Rampen IK och dess öppna träningar blev snabbt omåttligt populära. Idag når verksamheten, som även ställer två korplag på benen, ut till ett hundratal flickor och unga kvinnor som tidigare saknat möjlighet att idrotta organiserat. Många av deltagarna vittnar om vilken stor betydelse fotbollen haft i deras liv.

– Förut trodde jag inte på mig själv, men Rampen har gett mig kraft. Både i kroppen och inombords. Jag har blivit stark, säger kaptenen Ayan Mahamud.

Sonja Dousa, Kista SC
Den som beger sig till Järvaområdet i norra Stockholm och nämner namnet Sonja Dousa möts ofrånkomligen av varma leenden och igenkännande nickar. I många år har 52-åringen engagerat sig för traktens unga – och fotbollen är hennes verktyg. Som styrelseledamot i Kista SC driver hon ett flertal inkluderande projekt med en imponerande spännvidd. Sonja anordnar allt från språkcaféer och läxläsning för asylsökande till föräldragrupper med syfte att ge även vuxna en väg in i föreningslivet.

Men hennes insatser stannar inte vid idrottsplatsen, utan präglas av ett stort rättspatos även på andra områden. När Sveriges flyktingmottagande ökade 2015 begav sig Sonja Dousa till Stockholms centralstation och jobbade dag och natt som volontär. Hon delade ut mat och förnödenheter till nyanlända, hjälpte till med myndighetskontakter och omvandlade sin arbetsplats, gården Akalla By, till ett tillfälligt transitboende med plats för 25 asylsökande barnfamiljer. En av dessa fick också en fristad hemma i familjen Dousas egen lägenhet. På samma sätt är Sonja en förkämpe för alla spelare i Kista SC:s integrationslag, inte minst de som behöver stöd under asylprocessen.

Sara Nadif
När Sara Nadif upptäckte fotbollen för fyra år sedan förvandlas den snabbt till en glödande passion. Nu kämpar hon för att andra ungdomar i Alby ska få spela på rättvisa villkor. Hennes lag med nyanlända tjejer har öppnat dörren för en grupp vars möjligheter till idrottsutövande tidigare varit begränsade i närområdet. Men 20-åriga Sara Nadif tar sig an samtliga sina uppdrag i Botkyrka Konyaspor KIF med samma intensitet. Vid föreningens spontanfotbollskvällar leder hon träningarna med fast hand och inkluderar alla deltagare – både killar och tjejer och alladeles oavsett om de kommit till Sverige som flyktingar eller bott här hela livet.

– Hon har gjort fotbollsplanen till en varm, välkomnande plats och ingjuter respekt hos alla hon möter. Som ung kvinna i en mansdominerad miljö lyckas hon ändå driva på en positiv utveckling här i Botkyrka. Ordet eldsjäl räcker inte för att beskriva henne, säger klubbdirektören Saleh Kerrani.

Mats Falck, Gottne IF
För ett par år sedan skakades Gottne IF av en obehaglig händelse med rasistiska förtecken. En man ur publiken fällde så grova kommentarer mot domaren att herrlagets match i division 3 fick brytas och klubben straffades av fotbollförbundets disciplinkommitté. Ett hårt slag på en liten ort med bara drygt 300 invånare. Men när förtroendekapitalet hos lokalbefolkningen var som lägst agerade föreningen målinriktat. Anförda av fotbollssektionens ordförande Mats Falck beslutade sig Gottne IF för att motverka destruktiva krafter och mer än någonsin stå upp för respekt och medmänsklighet.

Vägen framåt kantades av handlingskraftiga initiativ, där Gottne IF bjöd in samtliga nyanlända ungdomar i Örnsköldsviks kommun att börja spela fotboll, startade välgörenhetsprojekt utomlands och öppnade en ekonomisk fond för att stötta spelare i behov av utrustning och material. Samtidigt valde klubben att använda regnbågsfärgade armbindlar och att inleda ett förändringsarbete med siktet inställt på ökad mångfald. Ibland har Mats Falck kritiserats för sin progressivitet – men han står stadigt fast i övertygelsen att öppenhet är vägen framåt för Gottne IF.

Albera Jene, Södertälje FF
Albera Jene är 16 år gammal – men redan en veteran som ledare. I flera säsonger har hon kämpat för unga tjejers rättigheter i Södertälje och byggt upp en fotbollsverksamhet som bjuder in och tar tillvara på sina deltagare. I Alberas lag saknar det betydelse i vilket land man har sina rötter eller vilka ekonomiska förutsättningar som råder i familjen. Alla har samma rätt att vara med. Med den inställningen går hon i bräschen och erbjuder en trygg plats för sina spelare, som tidigare stått långt från det svenska föreningslivet.

Anna Lindh, Right To Play
Ibland tar livet oväntade vändningar och en inre drivkraft förmår en att byta spår. Så var det för Anna Lindh 2016. Hon lämnade sitt tidigare arbete på ett stort företag för att följa sin passion – den om att använda fotbollen som ett verktyg för integration. På eget initiativ förde hon organisationen Right To Play till Sverige, och genom den hjälper hon unga tjejer och killar att etablera sig i samhället. I sin roll är Anna Lindh mer än en vanlig verksamhetsansvarig. Hon strukturerar och planerar visserligen en mängd aktiviteter men engagerar sig också ute på fältet som tränare. Och hon har hjälpt nyanlända ungdomar att hitta boende och även stöttat på andra sätt.

Paul Chamoun och Eje Bladh, Smedby AIS
Hela vägen från styrelserummet, via kansliet och ut på Mirum Arenas konstgräsplaner. När Smedby AIS drog igång en integrationssatsning var kravbilden tydlig: Verksamheten skulle förankras i hela föreningen. Och så har det också blivit. Med ett starkt internt stöd och uppbackning från utomstående aktörer har klubben lagt en grund för arbetet som säkerställer att ungdomar med olika bakgrund kan inkluderas. Inte bara på kort sikt, utan i många år framöver.

Många personer är förstås inblandade på olika sätt, och ute på fältet har Smedby AIS anställt två veritabla guldklimpar. Ledarna Eje Bladh och Paul Chamoun. För den sistnämnde började engagemanget i integrationslaget som ett vanligt tränaruppdrag men under de tre gångna åren har det successivt vuxit sig starkare. Nästan till ett kall. Paul har följt ungdomarna i truppen sedan de var helt nyanlända i Sverige och gick på fyra olika skolor i Norrkäpingsområdet. Då var många av dem tillbakadragna och saknade umgänge, men inte minst genom Pauls ledarkvaliteter och liknande bakgrund som många av spelarna – han är själv arabisktalande med rötterna i Syrien – kunde killarna blomma ut. En annan faktor som gjort honom till en förebild är skickligheten på fotbollsplanen. Paul har meriter från superettan och spelar idag anfallare för Smedby AIS A-lag.

– Jag tror att killarna ser mig och tänker: ”Men titta på honom. Om han kan lyckas, då klarar vi det också.” Det fyller mig med stolthet, säger han.

Leif Magnusson, IFK Tumba
Sedan många år tillbaka lägger Leif Magnusson ned sin själ i föreningen IFK Tumba. Han brinner för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och för honom är fotbollen en nyckel i arbetet med närområdets unga. Tack vare Leif har IFK Tumba antagit mottot ”Ge rasismen rött kort” och synen på inkludering genomsyrar hela verksamheten. Leif står bakom integrationssatsningen Tumba United där ungdomar med olika bakgrund får en gemensam mötesplats. Och han driver ett samarbete med en närbelägen skola för att knyta två viktiga delar – utbildning och idrottande – närmare varandra. Leif är en kraft som använder sin yrkeskompetens från organisationen Mångkulturellt Centrum till att göra vardagslivet bättre för unga tjejer och killar i Tumba.

Afnan Khabiri, Jokkmokks SK
Stockholmaren Afnan Khabiri skulle egentligen bara hälsa på en kompis i Jokkmokk ett par veckor under 2013. Men ödet ville annorlunda. Han förblev trakten trogen i fyra år – och lyckades mer eller mindre revolutionera futsalsporten i Norrbotten. Med sitt driv och sina ledaregenskaper lyfte han ett nystartat lag bestående av nyanlända och etablerade svenskar till en rafflande höjdpunkt: kval till futsalens högstadivision mot självaste Djurgårdens IF. Nu har han flyttat tillbaka till sina hemtrakter, men avtrycket han gjort på föreningen Jokkmokks SK och individerna där lär bestå under lång tid framöver.

David B Larsson
Maja Elfving