Sverige United i samarbete med Offside: “Fotboll, är du galen?”

Sverige United i samarbete med Offside. I varje nytt nummer får stiftelsen tillgång till ett uppslag i fotbollsmagasinet, där vi berättar om våra initiativ för integration genom fotbollen. Här är den första texten.

Kvällen före förlossningen stod hon som vanligt vid sidlinjen. Vissa hade avrått henne, men Ilham Abdalla är van vid att motbevisa sina kritiker. Om de fått bestämma skulle hon aldrig ha blivit fotbollstränare – och hallen hade varit stängd för hennes tjejer.

Det var en söndag i slutet av maj när Ilham Abdalla mödosamt vankade ut mot mittcirkeln med visselpipan i ena handen och den andra vilande som ett skydd över magen. Hon visste det inte just då, men mindre än ett dygn senare skulle hennes första barn födas. En dotter, frisk och stark. Och förmodligen hade den vetskapen, hur nära förestående nedkomsten faktiskt var, inte spelat någon större roll. Ilham hade tagit sig igenom passet ändå, precis som hon alltid fått kämpa på fotbollsplanen. För sin plats – och trots omgivningens förmaningar.

Som ung kvinna från Somalia har hennes väg in i idrottsrörelsen kantats av motstånd. Inte så att någon ställt upp direkta förbud eller tvingat henne att stanna hemma från träningar och matcher, men det har funnits andra svårforcerade hinder. Normer och traditioner bland släkt och vänner. En sorts osynlig friktion som verkat emot henne.

– Jag kom till Sverige för ungefär tio år sedan, när jag var 14, och fram till dess hade jag aldrig sett en tjej spela fotboll. Det hände helt enkelt inte i hemlandet och människorna runtom mig var låsta vid den föreställningen. Ingen förstod att situationen kunde – och borde – förändras, att flickor kan ha samma rättigheter som pojkar, säger Ilham.

För hennes egen del är kärleken till fotboll sprungen ur ensamhet, närmast desperation. Vid ankomsten till Sverige och småländska Växjö hamnade hon tidigt utanför. Hon fick inga vänner och hade svårt att lära sig språket. Skolan som hon tyckt så mycket om hemma i Mogadishu kändes plötsligt plågsam och varje morgon vaknade Ilham med en klump i magen. Framför henne låg ännu en dag av isolation, där hon satt tyst i ett livligt klassrum utan att någon sökte kontakt eller bjöd in till gemenskapen.

– Till sist kände jag att någonting måste göras, annars hade jag vantrivts så mycket att jag hoppat av redan i nian. Så jag började aktivt söka mig mot kamraterna efter skolan. Jag ville veta vilka intressen de hade, vad som förenade dem. Och en sak var tydlig: De älskade fotboll, säger Ilham.

Där och då fattade hon beslutet: Hon skulle ta sig in i den världen, även om det kostade på. Och mycket riktigt reagerade många med just den skepsis Ilham hade befarat.

– Min mamma trodde först inte att det var sant. Hon tittade på mig och utbrast: ”Spela fotboll, är du galen?” Men jag stod på mig, och förklarade för henne vilka alternativ jag hade. Antingen att strunta i utbildningen och gå hemma utan några framtidsplaner – eller att börja med sport. Till sist gav mamma med sig, säger Ilham.

Snart växte det nya fritidsintresset till en mycket viktig del av hennes liv. Ilham träffade nya vänner, hennes språkutveckling tog fart och successivt mattades obehaget inför skolgången av.

– Det var som natt och dag. Tack vare fotbollen och gemenskapen där blev jag som en ny människa – eller, rättare sagt, jag blev den jag alltid varit förut. Och efter att själv ha upplevt den omställningen ville jag hjälpa andra att göra samma resa, säger Ilham.

Sedan fem år tillbaka driver hon öppna fotbollsträningar varje vecka i Arabyhallen i utkanten av Växjö. Där samlas ett hundratal tjejer med 17 olika nationaliteter, varav många liksom Ilham själv stått långt från föreningslivet.

– För vissa av spelarna kan förväntningar hemifrån, eller religionen, stå i vägen i början. Men då besöker jag deras föräldrar och delar med mig av mina erfarenheter. Jag förklarar att fotbollen är en trygg miljö och att deras döttrar mår bra av att få vara med. Med mig som förebild förstår de att det inte är farligt.

I våras fick Ilham pris för sitt engagemang av den obundna stiftelsen Sverige United som verkar för integration genom fotbollen. På organisationens årliga gala tilldelades hon stipendiet Silverhanden, värt 20 000 kronor, och hyllades på scenen för sina insatser.

– Det var en fin kväll och en uppmärksamhet jag verkligen är tacksam för. Att mötas av den kärleken blev ytterligare ett tecken på att jag gjort rätt som följt mina drömmar. Ett bevis för att fotbollen ska vara öppen för alla, säger Ilham.

Nu är Ilham Abdalla nybliven småbarnsförälder och man skulle kunna tro att hon tvingats lägga idrotten åt sidan. Men så har det inte alls blivit. Tvärtom. Den familj som ifrågasatte henne i början har tänkt om – och blivit hennes främsta stöttepelare.

– Min make bor inte i Sverige, så självklart var jag rädd att fotbollen skulle vara ett avslutat kapitel när min dotter kom. Men då tog min mamma mig åt sidan och sade: ”Ilham, du har visat att du är en ledare och att dina spelare behöver dig. Låt mig vara barnvakt medan du är i hallen.” Sedan dess har jag inte missat en enda träning. Jag är på plats och visar tjejerna att normer kan brytas – om någon har kraft att gå före.

Känner du till någon annan eldsjäl i Ilham Abdallas kaliber? Någon som använder fotbollen som ett verktyg i arbetet för integration? Tveka inte att nominera henne eller honom till stiftelsen Sverige Uniteds stipendier Guldhanden, Silverhanden och Bronshanden. Vinnarna utses på en gala i början av 2018 och får dela på ett prisbelopp på 100 000 kronor.

David B Larsson

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn