Långläsning: Något börjar, något tar slut

Reza Rahimi, stående i mitten med Stattena IF:s spelare och ledare runtomkring sig.

Reza Rahimi flydde till Sverige med en enda dröm – att få stanna. Genom Stattena fick han en gemenskap och något som kontrasterade alla förhör med migrationsverket, åldersutredningar och sömnlösa nätter. Nu har han precis fått ett livsavgörande besked. 

Detta är det andra, fristående, avsnittet ur ett reportage i två delar om Stattena IF:s integrationsverksamhet på fotbollsplanen. Den första texten hittar ni här!

Del 2
september 2017

Stendösvallen, Gantofta. Måndag kväll. Zidane är inte här. Zidane kommer aldrig, någonsin, att vara här. Faktum är att Stendösvallen är Santiago Bernabéus diametrala motpol – långt från flärd, framgång och eurosedlar. Barackerna, som utgör både kansli och omklädningsrum, är solblekt blåfärgade. I ett av omklädningsrummen byter Stattena om till matchkläder.

Mido Muhamad Qasem är här. There is a new Mido in town. När Mohamed ”Mido” Jebi blev uppflyttad till a-laget kom en ny Mido för att ta hans plats. Den nye Mido tejpar benskydden och gnabbas med resten av laget. Smeknamnen viner i luften: Ronaldo, Sanchez, Balotelli och ”chips”. Mido Muhamad Qasem förklarar varför:

– Det var lättare med smeknamn i början, för vi hade problem att minnas varandras namn. Sen blev det av olika anledningar ofta namn efter fotbollsproffs, alltså typ Ronaldo. Fast han där kallar vi ”chips”, det är för att han satt och åt chips och drack cola innan vår första match. Alla skrattade åt det, innan en match liksom, haha.

Han pekar på Reza Rahimi som varit med i laget sedan allt drog igång för två år sedan. Det är många nya killar i laget, men Reza är kvar från ursprungstruppen. Han ser fokuserad ut, så jag låter bli att förhöra honom om chipshistorien är sann, eller om den likt legenders brukliga regelverk blivit bättre och mer kryddad för varje gång den berättats. Det ska visa sig att Rezas djupa koncentration är behäftad med något helt annat än en avmätt inställning till sitt smeknamn. Men det ska dröja till efter matchen innan det kommer fram vad som egentligen maler i hans huvud.

Dardan Sumic och Mido Muhamad Qasem snackar utanför omklädningsrummet.

Nihad Hucic är ny tränare. Tjugofemåringen från Helsingborg har ett förflutet i flera lokala klubbar men en knäskada satte stopp för den egna karriären. Efter ett tags frånvaro kom suget tillbaka och han började se sig om efter sätt att åter involvera sig inom fotbollen. Han kom i kontakt med Victor Bärring, som just då letade efter någon som kunde fortsätta att driva laget. När träningarna drog igång igen på vårsäsongen hade Nihad tagit på sig ledaroverallen.

– I början av säsongen var vi ganska få. Men så kom det mer och mer intresse, det blev stort tryck. Till slut fick vi sätta stopp för hur många som kunde vara med. Nu har vi en ganska bra blandning av killar. Några lite äldre, som stöttar övriga. Det är bra att ha.

Edress Sarabai, energiknippet från Afghanistan som fick nya skor av Sverige United när jag träffade laget för ett år sedan, syns inte till. Nihad förklarar:
– Edress har varit med och spelat hela tiden, men för en vecka sedan skickade han ett meddelande och berättade att han blivit förflyttad och inte längre bor i Helsingborg. Det är väldigt trist, för han är en otroligt skön person. Det ju ett speciellt lag det här, man kan få alla slags meddelanden, typ ”jag kan inte komma i dag, för jag ska snacka med migrationsverket”. Det får man kanske inte höra i ett vanligt lag. Men det är ett jäkla kul gäng jag har att göra med.

Dagen till ära är också lagets tidigare tränare Victor Bärring på plats, men inte som tränare den här gången, utan som målvakt. Med jämna mellanrum hoppar han in och kör med laget eftersom det inte alltid finns någon som kan stå i mål. Han har också hjälpt till och stöttat Nihad i den nya tränarrollen, överlämningen av tränaruppdraget sker inte över en dag.

Nihad tar hand om laguppställningen. En stor del av jobbet som tränare för Stattena är administrativt.

Det börjar dra ihop sig till match. Laget värmer upp samtidigt som Nihad dubbelkollar laguppställningen mot spelarlegitimationerna tillsammans med domaren. Det är mycket att hålla koll på som tränare. Spelarna samlas i en ring och Nihad går igenom matchplanen.
– Inga jävla chanspassningar. Sista man får aldrig någonsin försöka dribbla, skjut bollen åtahelvete istället! Vi får inte bjuda på några mål, det har vi gjort för mycket på sistone. Sen manar vi på varandra, det kommer jag göra i alla fall.

Domaren blåser igång matchen. Gräset är högt och tungsprunget, passningarna stannar gärna upp om man inte trycker till bollen. Efter ungefär tjugo minuter tar hemmalaget Gantofta över spelet och börjar rada upp chanser. Victor gör parad efter parad i målet och håller Stattena kvar i matchen. Men plötsligt, som från ingenstans, dyker chansen upp åt andra hållet. En långboll från backlinjen dimper ned vid Arlind Rrecajs fötter. Trots tre försvarare hängande över sig lyckas han bryta sig fri i straffområdet och placera in bollen mellan den utrusande målvaktens ben. 1-0 Stattena. Vild glädje utbryter.

Strax innan halvtidsvilan kvitterar Gantofta och efter paus tar de också ledningen. Mörkret lägger sig över planen. Tappra strålkastare, fastsurrade i mörknade stockar som stiger ur marken, gör vad de kan för att hålla planen i ljus. När Stattena i slutet går framåt för att få till en kvittering kan hemmalaget istället kontra in två snabba mål. Slutresultatet skrivs 4-1 till Gantofta.

Trots förlusten är stämningen god. Insatsen är klart godkänd. Laget poserar för en lagbild innan Nihad och Victor summerar matchen med spelarna samlade runt sig.

Trots förlusten ställer laget upp för en lagbild.

Reza Rahimi, eller ”chips” som alla kallar honom, har varit med i laget sedan den första träningen för två år sedan. Trots förlusten ser han inte alltför ledsen ut. Reza är kort till växten och asketiskt byggd, vilket får honom att väga lätt i närkamper. Han kompenserar sin fysiska underlägsenhet med spelintelligens och en aldrig sinande medvetenhet om vad som händer runt omkring honom på planen. Under hela matchen har ögonen varit uppslukade av koncentration. Nu, när han packar ihop sina saker vid bänken, är något förändrat i hans uppsyn. Han slappnar av, pratar med mig om matchen och berättar hur han fick smeknamnet ”chips” – han bekräftar chipshistorien men understryker att det inte hänt sedan dess att han ätit chips innan match. Efter ett tag kommer vi in på framtiden, jag frågar hur han ser på den. Hans blick blir omedelbart bekymrad.

– Migrationsverket har skrivit upp min ålder. Jag har fått negativt besked nu, två gånger. De skickar mig tillbaka till Afghanistan. Jag kan inte göra något mer.

Han slår ner blicken i marken, skrapar foten mot det blöta gräset.

– Jag har ingen familj i Afghanistan, inga vänner. Jag är mycket ledsen, det är väldigt jobbigt. I Sverige har jag fått vänner. I Afghanistan har jag ingenting. Och det är krig där. Jag är rädd hela tiden. Jag har mardrömmar på nätterna, det går inte att sova.

Rezas ögon blänker i mörkret. Jag ångrar min okänslighet, ångrar att jag så abrupt släpat honom tillbaka från det känslomässiga andrum fotbollsmatchen varit, där han i knappa två timmar fått lägga alla problem åt sidan för att enkom koncentrera sig på fotbollen. Strålkastarna släcks, resten av laget har försvunnit iväg till omklädningsrummet, planen ligger öde. Hela Gantofta ligger öde, känns det som. Jag och Reza går också tillbaka mot klubbhuset och parkeringsplatsen, han berättar sin historia. Om hur hans familj flydde över gränsen till Pakistan, för att få leva i en bara marginellt mindre korrumperad och terroristdrabbad stat. Själv begav han sig tillsammans med en kompis mot Europa. De två vännerna lade gränskontroll efter gränskontroll bakom sig. Buss, tåg, gång. Och väntan. Hela tiden väntan.

Till slut, efter en fyra månader lång resa, hamnade Reza på ett hem för ensamkommande barn i Helsingborg. På så vis kom han i kontakt med Victor Bärring, som fick med honom på en fotbollsträning. Tillbaka vid infarten till idrottsplatsen berättar Victor.
– Reza är den som kanske kämpat allra mest i laget. Han har verkligen haft det svårt, med många flyttar i början. När jag jobbade på HVB-boendet var han den som alltid satt inne på rummet och läste läxor efter läggdags. Det är en sådan kille man verkligen unnar att få stanna i Sverige, han är välintegrerad och vill lära sig saker hela tiden.

Den svenska staten har gjort en åtskillnad länder emellan. Det är en åtskillnad som gör att människor från Afghanistan inte har samma möjligheter att få uppehållstillstånd som människor från Irak, Eritrea eller som Mohamed ”Mido” Jebi – Syrien. Det två killarna, Mohamed Jebi och Reza Rahimi, är lika gamla. De har samma slags ambitioner och lika stor strävsamhet. De bär på samma trauman från en krigsdrabbad vardag och eländig färd genom Europa, de har båda skiljts från sina familjer och lämnat allt de äger bakom sig. Båda har de startat sina liv på nytt i Helsingborg och genom slumpens magi börjat spela i samma fotbollslag. Likheterna upphör först vid det faktum att Mohamed är från Syrien och Reza från Afghanistan. Den olikheten, vid en första anblick försumbar, är i sammanhanget helt central. Det är den olikheten som gör att Reza inte får stanna i Sverige.

Reza Rahimis berättelse skiljer sig inte nämnvärt från de många andra ensamkommande barn som fått åldern uppskriven. Den innehåller samma problemfyllda resa, samma slags utanförskap, rotlöshet och rädsla. Den beskriver samma maktlöshet ett barn känner under det asylparaply som med mer eller mindre godtyckliga variabler avgör vem som får stanna eller inte. Också Rezas berättelse är fylld av uppslitande flyttar mellan asylboenden och gode män, åldersutredningar och sömnlösa nätter.

Den rotlöshet, maktlöshet och rädsla som hela tiden jagar honom, den aldrig upphörande ovissheten som under två långa år följt honom som ett vibrerande oljud, är en del av en kollektiv berättelse; en berättelse sammanfogad som ett pussel av alla ensamkommande barns historier. Men den smärta Reza känner, är ingen kollektiv smärta. Den ovisshet han känner, det lidandet han känner, är ingen annans, utan bara Rezas. Allt det där, all skit, bär han ensam.

Två år av hans liv. Två år av hans tonår, med en enda önskan – att få stanna i Sverige. Nu ska han tillbaka till Afghanistan. Där är det ingen som väntar på honom.

Vid infarten till idrottsplatsen står Victor Bärring och väntar, det blåser isande vindar fast det bara är början av september. Reza ställer sig bredvid honom, torkar sig under ögonen med matchtröjan. Victor har kommit att bli en trygg punkt för många av killarna i laget, inte minst Reza. Nu står de bredvid varandra, ännu en gång. Kanske var det här Rezas sista match med Stattena, kanske kan han vara med några få gånger till, jaga boll med lagkompisarna, slippa den där ovissheten som hamrar i bröstet.

Victor och Reza vid infarten till Stendösvallen.

Ett par spelare har redan bytt om och kommer gåendes mot oss: Ronaldo, Balotelli, Sanchez. På håll ser de lite ut som sina bemedlade förlagor, fast lyfta ur eurosedlarkontexten. Nihad kommer också, han samtalar kort med Victor. Överlämningen av ledarskapet sker mjukt. Ekosystemet fungerar. Ett fotbollslag, en gemenskap, ett mänskligt andrum. Mer kan ett fotbollslag inte vara, mer ska ett fotbollslag inte vara. På onsdag är det träning igen, Olympiafältet plan 7.

Jesper Spanne

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn