Integrationslaget samlade hela bygden – Sollerö IF kan få Guldhanden

Sollerö IF

På Sollerö i sjön Siljan hade det inte spelats seniorfotboll på tolv år. Men det var före Jon Böhlmarks hemkomst. Nu driver bygdens son ett integrationslag – som lockat storpublik och bundit samman ett helt samhälle.

”Som det är nu får vi skämmas”, sade  38-årige Jon Böhlmark där han förra sommaren stod vid den anrika Sollerö Idrottsplats ihop med några vänner och blickade ut över gräsplanen.

”En så fin anläggning, men ingen förening som utnyttjar den fullt ut. Inget seniorlag som spelat matcher här på tolv år. Visst, det finns fortfarande en del ungdomslag på bygden, men att vi inte får ihop en satsning ens i division 7 är bedrövligt.”

Själv hade Jon Böhlmark nyss flyttat tillbaka till Dalarna med sin fru, efter att ha levt många år på andra håll runtom i landet. Som fotbollsälskare sved det  i hjärtat att se hur hans fina gamla Sollerö IF, där han spelat som barn, långsamt höll på att förtvina. Någonting borde man kunna göra för att vända utvecklingen och locka nya spelare till klubben. Men vad? Vem skulle kunna fylla de luckor utflyttningen obönhörligen skapat och som gjort det omöjligt att få till en A-lagstrupp på orten ända sedan säsongen 2002?

Det var då det slog honom: Flyktingboendet! Den gamla alpinanläggningen ute i skogen vid Gesundabergets fot. Tänk om ungdomarna där ville vara med. Tänk om de gillade fotboll.

Ungefär så gick det till när fröet till ett pånyttfött Sollerö IF först såddes. Och så fort idén – om ett fotbollslag bestående av ortsbor och nyanlända – var uttalad gick allting väldigt snabbt. Egentligen var det redan för sent att anmäla sig för seriespel den säsongen, men Jon Böhlmark och hans kompanjoner inom ledarstaben – inte minst Benjamin Grundtman, Jan-Åke och Jan-Erik Häll och Tom Erik Moen, gav sig inte. De övertygade Dalarnas FF om att utfärda en dispens som gav klubben klartecken. Parallellt med det besökte gruppen asylboendet beläget på motsatt sida av den sju kilometer långa Sollerön och bjöd in spelare därifrån. Och sedan dess har det mesta pekat uppåt.

Jan-Erik Häll  berättar.
– Det har varit en succé från början till slut. När vi arrangerat träningar har det kommit mellan 30 och 55 personer varje gång och det är verkligen en härlig blandning. Det har varit tjejer, killar, 15-åringar och 60-åringar sida vid sida, svenskar, syrier, afghaner, irakier, eritreaner, ja, alla möjliga, säger han.

Ett av få hinder kring verksamheten har egentligen varit logistiken. Många ungdomar från flyktingförläggningen är ovana vid svenskt föreningsliv, och det där med tidspassning till träningarna har ibland fungerat sisådär, enligt Jan-Erik Häll. I kombination med att det är så långt mellan Sollerö IP och boendet har detta vållat en del bekymmer.

– I början kunde det komma fem killar från boendet på utsatt tid och så släntrade 15 andra in en halvtimme försenade. De hade missat bussen eller helt enkelt startat för sent hemifrån. Men det där löste vi genom att farsans (Jan-Åke Hälls) företag investerade i en minibuss, den behövdes ändå i jobbsammanhang, som vi nu använder till att skjutsa fram och tillbaka till planen. Och så har boendet ytterligare en buss, så det fungerar. Med god vilja och hårt jobb framför allt från pappa har vi fått till en bra struktur.

Jan-Erik Häll beskriver satsningen med Sollerö som ett slags nybyggarprojekt där framför allt den numera spelande tränaren och lagledaren Jon Böhlmark, varit drivande. Böhlmark har sett till att allt det praktiska fungerat med utrustning, försäkringar, resor och liknande, samtidigt som han även engagerat flera av de nyanlända i projekt utanför fotbollen.

– Vi behövde ju renovera en del för att få Sollerö IP så fin som möjligt när vi sparkade igång. Inte minst var klubbhuset slitet. Men då ordnade Jon så att en av de svenska killarna i laget, som är snickare, kunde anlita ett par av de nyanlända ungdomarna som praktikanter och extraanställda för att göra jobbet. Det är så Jon fungerar. När han gör något gör han det ordentligt, han kastas sig över det med liv och lust och har ett finger med i det mesta. Särskilt var det så första året, men nu är vi lite fler som delar på ansvaret.

En rolig följd av Sollerö IF:s pånyttfödelse är att det uppstått ett slags växelverkan med andra föreningar på orten. Tidigare under sin historia hade Sollerö, som grundades redan 1922, exempelvis en glödande, men hjärtlig, rivalitet med lokalrivalen IF Vikapojkarna från en närliggande by. Även där startades fotbollen upp på nytt under 2012 och nu spelar båda i samma division 7-serie.

– När vi möttes för vårt första derby på många år förra sommaren slöt samhället verkligen upp. Vi bor väl 1200 personer här på Sollerö, och i publiken fanns omkring 500 åskådare. Det var häftigt. Och vi hade till och med en klack, där några av killarna från flyktingboendet hade med sig trummor och höll igång hela matchen. Och så hade vi skojat till det lite med en presskonferens dagen före för att ge hela grejen en seriös inramning. Och Vikapojkarna var med på tåget, de sände till och med live med kommentatorer och allt, säger Jan-Erik Häll.

Sverige United kan med stolthet meddela att Jon Böhlmark och Sollerö IF är en av finalisterna till Guldhanden, vårt eldsjälsstipendium som tillfaller individer eller föreningar som gjort enastående insatser för fotboll och integration. Läs mer om priset och om vår kommande gala här!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn