Al-Hakim om fotbollens betydelse: ”Gav mig språket, vännerna – allt”
22 juni 2016
Fotbollsplanen kan vara en utmärkt arena för integration. Det vet Mohammed Al-Hakim, elitdomaren som själv kom till Sverige från Irak som åttaåring.
– Språket, vännerna, tillhörigheten: Idrotten gav mig allt, säger han.
Många som följer herrallsvenskan och superettan har haft koll på honom länge. Sedan Mohammed Al-Hakim debuterade på elitnivå 2012 har karriären pekat spikrakt uppåt och uppdragen gradvis blivit alltmer prestigefyllda. 31-åringen har kallats in till nervösa nedflyttningsstrider, Stockholmsderbyn inför fullsatta läktare och toppmatcher mellan rivaler som slåss om SM-guldet. I november 2015 kom kvittot på att hans insatser varit rejält uppskattade. Då utsågs Mohammed Al-Hakim till ”Årets Domare” inom svensk fotboll.
Nu har stiftelsen Sverige United glädjen att kunna presentera honom som en del i vår nybildade priskommitté. Ihop med en grupp på fem personer från olika delar av fotbollsrörelsen ska Al-Hakim vara med och dela ut Guldhanden, Silverhanden och Bronshanden. Tre stipendier som varje år tillfaller eldsjälar eller föreningar som gjort utmärkta insatser för integration med fotbollen som verktyg.
Och det är ett område han har många självupplevda erfarenheter ifrån. Mohammed Al-Hakim kom till Sverige från Irak som åttaåring ihop med sin familj och minns hur viktig idrotten var för att ge honom ett sammanhang i det nya landet.
– Fotbollen betydde väldigt mycket, allt i princip. Det var genom den jag integrerades och kom in i samhället. Jag lärde mig språket, vilka normer och regler som gäller, hur kulturen ser ut och föreningslivet fungerar. Alla de bitarna fick jag egentligen genom fotbollen, säger han.
Hur gick det till?
– För mig och mina bröder var fotbollen det första mötet med Sverige. Så fort vi fått plats på en flyktingförläggning gick vi ut och körde match på gården. Sedan kom allt stegvis. Man började i ett lag, man fick vara med i en riktig förening, man träffade vänner och på den vägen var det. Självklart kämpade man för att lära sig språket och allt runtomkring, men fotbollen gav också väldigt mycket gratis. Vi skrattade, mådde bra och hade kul tillsammans. Då tänkte man inte så mycket på att det var en inlärningsprocess också. Den delen kom automatiskt. Och så tror jag att det är för många som kommer till Sverige idag också. Fotbollen kan helt enkelt vara ett bra redskap för integration.
Sverige Uniteds stipendier ska gå till eldsjälar runtom i landet. Minns du själv några sådana från din första tid i Sverige?
– Absolut. Det finns flera, men framför allt en av mina första tränare, i Västerås. Han tog verkligen hand om mig och mina bröder. Alla var välkomna hos honom och i laget fanns både spelare som var födda i Sverige och folk med annan bakgrund. En bra mix där vi kunde dra nytta av varandras kunskaper och erfarenheter. Det blev startskottet för mig och tack vare den tränaren kunde jag bygga vidare och fortsätta inom idrotten. Vi har kontakt med varandra fortfarande och han har fortsatt sitt arbete med ungdomar, vilket är jätteroligt.
Nuförtiden är Mohammed Al-Hakim sedan länge väletablerad i det svenska samhället, och som fotbollsdomare hägrar drömmen om de riktigt fina uppdragen. Att få chansen i Champions League eller ett stort mästerskap som EM.
– Självklart hade det varit riktigt häftigt och det är ju åt det hållet man siktar. Men man måste vara ödmjuk och förstå att det är en bra bit dit också. Tittar man på EM är det de allra bästa domarna i Europa som tas ut och för att nå dit gäller det att fortsätta fokusera och jobba hårt. Men det är klart att tanken kittlar.
Hur förklarar du dina egna framgångar hittills här hemma i Sverige?
– Det är flera olika faktorer som spelat in men i grund och botten har jag en tydlig ambition. När jag väl bestämt mig för att satsa på någonting gör jag det helhjärtat. Så var det med domarskapet också. Jag visste att jag ville nå så långt som möjligt, men sedan måste många saker runtomkring stämma för att det ska bli verklighet. För mig har det varit viktigt att vara påläst om det jag gör, att organisera så mycket jag kan och att minimera risker för att någonting ska kunna gå fel.
En sak som stämmer väl in i det mönstret är träningen. Mohammed Al-Hakim har blivit känd för sin fysiska form som gör det möjligt för honom att orka ligga på topp under hela matcherna, att komma nära situationer och fatta rätt beslut i lägen när vissa andra kanske redan hunnit bli trötta. Där har bakgrunden som yrkesofficer varit till stor hjälp, tror han. Än idag är Al-Hakim kvar hos Försvarsmakten, på 50 procent av ordinarie arbetstid, vilket medför flera fördelar även till fotbollsplanen.
– Det finns många likheter mellan de båda världarna. Inte minst för att man jobbar med människor. Som officer möter jag soldater och behöver använda ledarskap och kommunikation för att nå ut till gruppen. Och det är samma sak med fotbollen. Tack vare dialog med spelarna skapas en harmoni ute på planen. Allt går ihop och bottnar i just synen på ledarskap, säger Al-Hakim och fortsätter.
– Sedan har vi den mentala biten som jag jobbat mycket med. Inom Försvarsmakten har jag fått öva på att ta rätt beslut i pressade situationer, att koppla bort yttre förutsättningar och göra det jag måste göra. Det är värdefulla egenskaper även som domare.