BK Derby finalist till Guldhanden: ”Gick in i detta med full kraft”

FOTO: Dennis Petersson/Linköpingsposten

Spindeln i nätet. Så beskriver BK Derby sin styrelseledamot Tina Neset som ordnat med utrustning och träningstider, värvat in ideella ledare – ja, gjort i stort sett allt – kring klubbens integrationsprojekt.

Som så många andra föreningar upplevde BK Derby ett ökat intresse från framförallt nyanlända killar för att spela fotboll under hösten 2015. Föreningen gjorde vad den kunde för att slussa in ungdomarna i befintliga lag inom olika årskullar, men efter ett tag upplevde man att nya grepp behövdes.

– Vi hamnade i ett läge där det började märkas att många av pojkarna behövde mer förberedelser innan de var redo för organiserat spel. Den erfarenheten hade de inte tidigare och vi kände att vi behövde ge dem den successivt. För att komma in i ett svenskt fotbollslag med tonåringar är det ju fler parametrar som behöver finnas på plats än att man ”bara” är duktig på fotboll. Det handlar om normer som tidspassning, taktisk förståelse, det språkliga och mycket annat, säger Elisabeth Björk som sitter i BK Derbys styrelse.

Klubben bestämde sig för att starta en inslussningsverksamhet där ungdomar kunde komma in och träna ett eller ett par pass i veckan, få tillgång till utrustning som kläder och skor och sedan i lagom takt gå vidare till en lämplig nivå inom BK Derby eller någon annan klubb. Den som tog kommandot från dag ett var Tina Neset, även hon styrelseledamot och dessutom ansvarig för ett ungdomslag för pojkar födda 2006.
– Tina gick in i detta med full kraft. Hon såg till att håla kontakten med asylboenden både i vårt närområde och på lite längre avstånd. Hon bokade träningstider och skötte allt det praktiska. Som att ordna insamlingar till materialinköp och liknande, och hon lyckades även engagera en grupp på åtta-tio universitetsstudenter som jobbat ideellt som ledare under hela säsongen. Tina själv har också funnits på plats hela året, vid varje träning, säger Elisabeth Björk.

Från början dök det upp ett 20-tal ungdomar på varje träning, men under de sista veckorna på utomhussäsongen var antalet nere i en eller två. Det ska dock inte ses som ett misslyckande, enligt Elisabeth Björk, tvärtom.

– Det beror på att de andra spelarna har gått vidare till andra lag, vilket ju var vår målsättning. Så vi känner att det här har varit en vinst för alla. Spelarna själva har utvecklats och vi som förening har fått ett helt nytt underlag när det gäller både spelarsidan och funktionärer som domare och tränare. Annars är det ju just i den här åldern, när killarna och tjejerna blir 15, 16, 17 år det brukar vara svårt att hålla kvar dem inom fotbollen. Nu är vi plötsligt i ett läge där vår klubb växer i de åldersspann där den brukar krympa. Vi får in de krafter som är nödvändiga för att bära en ideell förening. Det är jättekul!

– Attityderna är också helt annorlunda från den här gruppen om man jämför med folk som fostrats inom svensk fotboll. Ta min son som exempel. Om jag inte skjutsade honom till träningen skulle han stanna hemma. Men flera av de nyanlända sätter sig på cykeln och trampar igenom hela staden, oavsett snålblåst och regn. Och ber man dem att ställa upp och stå i föreningens kiosk någon dag blir de genuint glada och tackar för förtroendet.