Finalist till Guldhanden: Sara Nadif

När Sara Nadif upptäckte fotbollen förvandlas den snabbt till en glödande passion. Nu kämpar hon för att andra unga tjejer i Alby ska få spela på rättvisa villkor.
– Tack vare henne har idrottsplatsen blivit öppen för alla, säger klubbledaren Saleh Karrani.

Det har bara gått fem år sedan Sara Nadif, idag 21 år, på allvar förälskade sig i världens största sport. Tillsammans med några vänner besökte hon Alby sporthall där en annan kompis var ledare för en grupp åttaåriga killar. Han behövde hjälp i tränarstaben och av en ren slump föll det sig så att Sara Nadif tog sig an uppdraget.

Intresset blev omedelbart och helt uppslukande. Från att aldrig själv ha spelat fotboll engagerade hon sig mer och mer inom föreningen Botkyrka Konyaspor KIF. Vid sidan av sitt eget lag började hon även hålla i öppna träningar med spontanfotboll tre gånger i veckan.

Men även om hon njöt av sin roll var det någonting som saknades. På kvällarna översvämmades fotbollsplanerna i området med barn och ungdomar i olika åldrar, och de hade en sak gemensamt: Nästan alla var killar.

– Tyvärr har det väl varit så här i Botkyrka att tjejerna inte haft samma möjligheter. Fotbollen har inte varit så snäll mot dem. Men med en stark och dedikerad ledare som Sara kan väldigt mycket förändras. Hon har öppnat upp idrotten för en grupp som stod utanför tidigare, säger Konyaspors klubbdirektör Saleh Karrani.

Han tror att Sara Nadif, som själv har rötterna i Marocko, blev en tydlig och bra förebild för andra unga med liknande bakgrund. När just hon drog igång ett flicklag kunde föreningen nå ut på ett helt annat sätt än förut.

– Tjejerna såg ju med egna ögon att man kan spela fotboll utan att behöva lyssna på fördomar. Sara bär själv slöja, till exempel, och det har inte stoppat henne. Långt därifrån. Därför var hon en perfekt person för att möta föräldrar och ungdomar och ha en dialog med dem. Hon var tydlig från start: ”Jag kommer inte att tumma på familjens regler, men ett klädesplagg ska inte stoppa någon från att spela fotboll”, säger Saleh Karrani.

Och när satsningen väl hade sjösatts fick den snabbt vind i seglen. Till det första passet kom visserligen bara två spelare, men bara några veckor senare kunde Sara Nadif räkna in 15 individer i sin trupp.

– Att se all glädje och alla känslor gör mig varm. Om de är ledsna är de ledsna på planen, är de glada är de jätteglada på planen. När jag ser hur mycket de brinner för att spela fotboll och hur de utvecklas från att inte kunna passa bollen eller göra mål blir jag väldigt glad inombords, säger Sara Nadif till Stockholmsidrotten.se när hon förklarar sitt engagemang.

Men att ”bara” driva ett enskilt lag ligger inte i hennes natur. Sara Nadif har fortsatt att jobba med olika projekt, där ett handlat om att ordna träningar för nyanlända ungdomar i närområdet. I somras slog hon ihop den gruppen med andra ungdomar och ledde laget i en cup Konyaspor anordnade.

– Hon är sådan som person, allt hon gör går hon in för med 110 procent. Sara tar initiativet och vågar förändra. Men det fina är att hon inte alltid måste göra på sitt sätt. Hon har en förmåga att inkludera och välkomna andra och att få dem med sig. Förmodligen är det därför hon fått så mycket välförtjänt respekt som ledare. Går man ner till vår spontanfotboll på kvällarna ser man att alla lyssnar på henne – både tjejer och killar. Det är ovanligt med tanke på att hon själv är så ung och kvinna i en ganska mansdominerad miljö, säger Saleh Karrani.

Vid sidan av det rent sportsliga har Sara Nadif även lagt tid på organisation och administration. Hon har varit med och skrivit ansökningar till Boverket och andra finansiärer, vilket lett till att idrottsanläggningen i Alby fått sin första rejäla upprustning sedan 70-talet.

– En annan viktig sak är att hon inspirerar sin omgivning. Sedan hon drog igång fotbollen för tjejer har andra följt efter, och nu har vi även ett basketlag för tjejer. Det är mycket Saras förtjänst, säger Saleh Karrani.

Skulle du beskriva henne som en eldsjäl?
– Absolut, men om det fanns ett ännu bättre och starkare ord skulle jag använda det istället.

David B Larsson