Finalist till Guldhanden: Sverker Johansson, Östra Ryds IF

Sverker har en stor del i föreningens lyckade integrationsarbete, inte minst genom den juniorverksamhet som han startade upp för några år sedan. Hittills har ett hundratal spelare passerat genom verksamheten och därigenom fått hjälp att kommit vidare in i samhället.

I Östra Ryd, med 1100 invånare, har Sverker under lång tid funnits med som tränare i fotbollsföreningen. För fyra år sedan drog han igång juniorlaget. Då hade Östra Ryds IF länge saknat en organiserad juniorverksamhet. En grupp tonårskillar, födda och uppvuxna i samhället, ville inte lägga skorna på hyllan. De hade sparkat boll tillsammans sedan knatteåldern och ville fortsätta. Men underlaget för ett lag var helt enkelt inte tillräckligt.

– Första gången jag tränade ensamkommande grabbar måste ha varit kring 2010 när några spelare kom in i min sons lag. Jag lärde känna både dem och personalen på asylboendet i Söderköping, berättar Sverker.

Och det ena ledde till det andra. Från att ha varit ett mera sporadiskt engagemang med spontanfotboll och vänskapsmatcher så växte det i omfång.

– Plötsligt föll pusselbitarna på plats. Killarna på boendet ville spela oftare och mer organiserat, de svenska grabbarna från Östra Ryd var med på tåget och föreningen gav oss sitt stöd. Det var bara att sätta igång.

För första gången på många år fick Östra Ryd en brygga från pojklag upp till A-lagsnivå. Ett lag där flyktingar från länder som Afghanistan, Syrien, Eritrea och Somalia spelade sida vid sida med jämnåriga som tillhört föreningen sedan förskoleåldern.

– Visst fanns det utmaningar. Många av de nyanlända hade ju aldrig hållit på med fotboll. Hur skulle vi övertyga de svenska killarna, som låg mycket längre fram både tekniskt och taktiskt, att vara med på det här? Vad skulle deras föräldrar säga? Vi kallade till ett informationsmöte. Men det behövdes inte, alla hade redan bestämt sig – de ville vara med.

– Flyktingarna får kompisar, lär sig språket och får en inblick i föreningslivet. Flera killar började umgås även utanför planen. Och så har bygden slutit upp. Kyrkan har hjälpt till med skjutsar. Sponsorer har gett bidrag till utrustning. Andra har hjälpt till på träningar och stått i kiosken.

Flera spelare har fått gå vidare till seniornivå. Men det primära har hela tiden varit att lägga grunden för en fortsatt integrationsprocess in i samhället. Efterhand som det kom fler flyktingar anslöt fler och fler. Redan första året hade antalet som dök upp på träningarna fördubblats. Ett hundratal spelare har passerat genom verksamheten.

– De ska lära sig saker och gå vidare. Hos oss handlar det främst om att vara en språngbräda där individen får möjlighet att växa. Flera har till exempel fått sin första kontakt med arbetsmarknaden via laget.