Östra Ryd startade integrationslag: ”Bästa jag gjort i hela mitt liv”

För tre år sedan bjöd Sverker Johansson in en grupp ensamkommande flyktingar till fotbollsplanen. Något han inte ångrat en enda sekund.
– Att träna det här laget hör till det bästa jag gjort i mitt liv, säger han.

Förändringar kan ibland vara svåra att förutse se, eller ens föreställa sig – innan de faktiskt sker. Som en stelfrusen jordplätt under vinterhalvåret. Där ligger den dag för dag, alldeles stilla. Till synes ogenomtränglig. Men successivt växlar de yttre omständigheterna utan att man riktigt kan sätta fingret på det: solens allt längre bana över himlavalvet, den stigande värmen, tjälen som luckras upp. Och då! Vårens första blomma tränger fram – och den följs genast av flera. Plötsligt har det hänt, det som nyss verkade så avlägset.

Ungefär så var läget i Östra Ryds IF under 2014. Den lilla östgötska fotbollsföreningen hade länge saknat en organiserad juniorverksamhet, och herrarnas A-lag kämpade på i division 5. Varje år var det andra likt. Stabilt, tryggt, oföränderligt. En välfungerande verksamhet som rullade på, utan att för den sakens skull sprudla av energi.

Men under ytan pågick flera parallella skeenden, oberoende av varandra och nästan omärkligt tilltagande i styrka. Det ena var knutet till kommunens flyktingmottagande. Undan för undan placerades alltfler nyanlända tonåringar i Östra Ryd, och många av dem var intresserade av fotboll. De sökte sig målmedvetet till sporten. För det andra hade en övertygelse vuxit fram på bygden. En grupp tonåriga killar, födda och uppvuxna i Östra Ryd ville inte lägga skorna på hyllan. De hade sparkat boll tillsammans sedan knatteåldern och det ville de fortsätta med, även om steget till A-laget var långt.

Och så fanns där en tredje faktor. Kanske den viktigaste av alla. Muraren Sverker Johansson, en hängiven ledare som såg till att ge den sista skjutsen.

– Det började smygande för mig också, kan man säga. Jag har ju alltid älskat fotboll och tänkt att jag nog är ganska duktig på att lära ut spelet till andra. Men första gången jag tränade ensamkommande grabbar var det i väldigt liten skala. Det måste ha varit kring 2010 när tre eller fyra spelare kom in i min sons pojklag. På så sätt lärde jag känna både dem och personalen på det asylboende där de var placerade. Och så ledde det ena till det andra på något vis, säger Johansson till Sverige United.

Hans engagemang kring de ensamkommande och deras fotbollsspelande fördjupades snart alltmer. Växte i omfång.  Till en början ställde Sverker Johansson mest upp på sporadisk basis, anordnade ett och annat spontanfotbollspass, eller fixade fram en vänskapsmatch mot ett gäng seniora Östra Ryd-bor på en lokal gräsplan.

– Men jag märkte ju en sak: Oj, vad kul detta var. Så när frågan väl kom om att göra något mer systematiskt kändes det självklart. Alla pusselbitar fanns ju redan där. Killarna på boendet ville spela oftare och mer organiserat, de svenska grabbarna från Östra Ryd var med på tåget och föreningen gav oss sitt stöd. Det var bara att sätta igång, säger Sverker Johansson.

Sagt och gjort: Tillsammans med tränarkollegorna Lasse Hansson och Adis Kulenovic drog han igång ett P19-lag. För första gången på många år skulle Östra Ryd få en brygga från pojklag upp till A-lagsnivå. En helt ny sektion där flyktingar från länder som Afghanistan, Syrien, Eritrea och Somalia skulle spela sida vid sida med jämnåriga som tillhört föreningen sedan förskoleåldern.

– Först var vi oroliga och lite nervösa. Många av de nyanlända hade ju aldrig hållit på med fotboll förut. Hur skulle vi övertyga de svenska killarna, som låg mycket längre fram både tekniskt och taktiskt, att vara med på det här? Vad skulle deras pappor säga? Fotbollsföräldrar kan ju vara ganska krävande, sätta fokus på att vinna och kräva en viss struktur kring sitt barns idrottande. Så vi förberedde oss noga och kallade till ett informationsmöte. Där vägde vi varje ord på guldvåg för att inte säga fel och skrämma bort någon från den här satsningen. Men det hade vi inte behövt, för det var helt uppenbart: Alla hade redan bestämt sig – de ville vara med. Papporna var kolugna och deras barn likaså, säger Sverker Johansson.

Han fortsätter:

– Det är väl en av de sakerna jag är gladast över, och som jag tror gör oss lite unika. Redan från första dagen har vi haft en blandning där unga svenska killar varit med som en stomme i laget och på ett naturligt sätt interagerat med killar som har en annan bakgrund. Klart att det banar vägen för bra saker. Flyktingarna får kompisar, lär sig språket och får en inblick i föreningslivet. Och så har bygden slutit upp bakom oss. Det finns så många som hjälpt till med det praktiska som att skjutsa till träningar och matcher när vi behövt det. Annars hade det här aldrig gått.

Hur har det fungerat rent sportsligt, har några av de ensamkommande visat sig vara talangfulla fotbollsspelare?

– Absolut. Redan 2015 gjorde väl den första av dem mål i Östra Ryds A-lag och sedan dess har vi haft massvis av killar som fått chansen på seniornivå. Dels i A-laget, men framför allt i B-laget.

Sverker Johansson påpekar dock noga att det aldrig, under de tre år Östra Ryds integrationsverksamhet varit igång, har handlat om sportsliga målsättningar i första hand. Det primära är – och ska vara, tycker han – att lägga grunden för en fortsatt integrationsprocess in i samhället.

– Vi hade ju kunnat sluta oss samman och behålla samma spelare i flera år, blivit som en familj och fått till en riktig halleluja-stämning i omklädningsrummet. Men istället har vi haft ett hundratal spelare som passerat genom vår verksamhet på den här tiden. Och så ska det ju vara. De ska pröva på hos oss, lära sig saker och gå vidare till nya sammanhang. Man får komma ihåg vilken roll man spelar i det stora hela, och hos oss handlar det främst om att vara en språngbräda där individen får möjlighet att växa, säger Johansson.

Vad har du själv fått ut i din roll?
– Oj, det är mycket. Att jobba med ungdomar är så otroligt lärorikt och givande, och särskilt när det gäller de här ungdomarna som kommer hit utifrån med andra perspektiv. Man blir aldrig fullärd. Det här hör till det bästa jag gjort.

Samtidigt finns en annan, tyngre sida av saken. En stor andel av ungdomarna Sverker Johansson kommer i kontakt med befinner sig i en asylprocess med den psykiska påfrestning det innebär. Vissa drabbas av utvisningsbeslut eller förflyttas till andra delar av landet. De hamnar i desperata situationer och kan behöva hjälp av ett slag som går utanför den roll man traditionellt förknippar med en fotbollstränare. Ibland kan man som ledare känna att man inte räcker till.

– Men jag har dragit en lärdom som nog är ganska viktig om man ska orka fortsätta: Man ska inte ha dåligt samvete över sådant man inte gör kring detta, utan snarare vara tacksam och glad för det man faktiskt kan åstadkomma, den lilla positiva skillnad man själv bidrar till. Annars riskerar man att brinna ut i det här engagemanget.

Vilka mål har ni för 2017?
– Vi vill fortsätta som förut. Efter tre år är det här fortfarande lika kul och jag trivs lika bra. Visst, om jag ville träna ungdomar och bara utveckla dem till att bli så bra spelare det bara var möjligt då hade jag fått välja ett annat lag. Ett lag som skolats och svetsats samman över tio års tid. Det här är något annat, något mer givande. Det tycker jag i alla fall.

Sverige United lyfter på hatten åt Östra Ryds initiativ. Med tålamod, dådkraft och ett väldigt stort hjärta har Sverker Johansson gått i bräschen för en fantastiskt fin verksamhet. Vi är stolta över att ge föreningen en hjälpande hand till utrustning och material till den här utomhussäsongen. Keep up the good work!

David B Larsson