26 invånare i byn – då gav nyanlända föreningen hopp

När Parkalompolo IK spelar fotbollsmatch på Palovallen dyker ett 80-tal åskådare upp. Det anmärkningsvärda? Att bara 26 bofasta invånare finns i byn.
– Utan våra nyanlända spelare hade föreningen gått under, säger tränaren Robert Unga.

Säsongen 2016 blev tungrodd för Parkalompolo IK i den nordöstra delen av Norrbottens län. Visserligen klarade sig laget till sist kvar i division 4, men att ständigt kämpa för att få ihop ett lag var svårt att tackla. Trots att de flesta i laget bor och tränar i Kiruna, slet spelarbristen på många av spelarna och efter seriens slut började avhoppen komma.

– Luften hade på sätt och vis gått ur oss. Några spelare flyttade och flera valde att byta klubb, de flesta till Kiruna FF som spelar i division 3, och när vintern nalkades stod vi där utan underlag för en fortsatt satsning. Där och då var det nära att vi fick lägga ner, det måste man erkänna, säger tränaren Robert Unga.

Att fylla luckorna med hungriga juniorer var det knappast heller tal om. Föreningen har inte haft ett ungdomslag sedan mitten av 70-talet, vilket inte är konstigt med tanke på Parkalompolos storlek och geografiska placering i skogsmarkerna ett par mil från den finska gränsen.

– Det har varit en avfolkningsbygd i årtionden och byn har tömts på folk. Jag kollade faktiskt upp befolkningsstatistiken häromdagen, och då visade det sig att byn har ett invånarantal på totalt 26 bofasta personer. De flesta är dessutom i pensionsåldern, uppskattningsvis ligger väl genomsnittet någonstans kring 70 år, säger Robert Unga.

Men när midvintern slutit sitt grepp om Parkalompolo och läget såg som dystrast ut kom ändå ljusningen. Och den var lika oväntad som påtaglig. Plötsligt dök en större grupp ungdomar upp med en gemensam önskan – att få chansen att spela fotboll i ett riktigt lag. Från den ena dagen till den andra ställdes situationen på ända. Kanske skulle det bli matcher på lilla Palovallen under 2017, trots allt?

– För oss var det som en skänk från ovan att de här killarna hörde av sig. De var ensamkommande flyktingar, både asylsökande och sådana som beviljats uppehållstillstånd, och de hade placerats på olika boenden i Kiruna kommun av Migrationsverket. Drivet de förde in i föreningen var fantastiskt, säger Robert Unga.

När chansen till nytändning uppdagade sig gick processen sedan mycket snabbt. Parkalompolo IK registrerade sig för seriespel i division 5 och snart tog förberedelserna vid.

– Tidigare hade vi kanske varit lite mätta. En stor andel av våra spelare är lite äldre, kring 30-strecket med jobb och familj, och har väl varit nöjda med att träna ett par gånger i veckan mest för att upprätthålla det sociala. Men när de nyanlända anslöt blev det ett helt annat drag. De skulle kunna spela fotboll dygnet runt, känns det som, så vi bestämde oss för att steppa upp och lägga in ett extrapass varje vecka. I min roll som ledare är det inspirerande att jobba utifrån sådana premisser. Ingen som klagar eller går på halvfart. Bara den där viljan att utvecklas konstant. Framåt, framåt, framåt hela tiden, säger Robert Unga.

Han beskriver den gångna halvsäsongen som en ren fröjd att vara med om. Med nytt fräscht blod i laget har både idrottsföreningen – och hela Parkalompolo – fått förnyad energi, vilket inte minst märks vid klubbens hemmamatcher.

– När vi höll sommaravslutning i juni hade vi 80 betalande åskådare på plats. Tre gånger så många som bor i byn alltså. Samtliga av våra gamla eldsjälar var där. Farbröderna som brukar stå i kiosken eller hjälpa till att klippa gräset, utflyttade ortsbor som vänt hem över sommaren, ja, alla. Och man märkte ju att de levde upp. Där stod de och pratade minnen med vänner de kanske inte skulle ha stött på om det inte varit för fotbollen. Det var väldigt fint att se, säger Unga.

Vad tror du att fotbollen kan betyda i en trakt som er?
– Mycket, den blir ju en samlingspunkt. Även om vi spelare inte bor i Parkalompolo så är det föreningen som håller byn levande. Det finns en stolthet kring föreningen och de svunna tiderna, och den smittar av sig på laget. Jag tror att både nyanlända och etablerade svenskar känner att det är speciellt att representera Parkalompolo IK.

Robert Unga förklarar att klubben gärna vill hjälpa sina nyanlända spelare även utanför fotbollsplanen. Dels genom att erbjuda kontakter och nätverk som förhoppningsvis kan leda till praktikplatser och arbetstillfällen. Dels genom den integrationsprocess som sker närmast naturligt i den vanliga verksamheten med sina lite speciella förutsättningar.

– Tänk bara på våra bortamatcher, det är som sagt långa sträckor här uppe. Ofta sitter vi tillsammans i en minibuss i fyra timmar – enkel väg – och sedan har vi samma väg tillbaka. Klart att vi hinner prata, få en förståelse för varandras levnadssituation och vad killarna varit med om. Och öva på språket. Bara en sådan sak, säger Unga.

Hur viktig är fotbollen för de nyanlända, tror du?
– Väldigt viktig, de får en tillhörighet och ingår i en gemenskap. Bara möjligheten att motionera och få en fast punkt i tillvaron är betydelsefull. Man märker att de trivs. Men det är samma sak med spelarna som är födda och uppvuxna här. Vi har väl en blandning på 50/50 i laget just nu och alla lär sig av varandras erfarenheter. Jag skulle säga att den här satsningen varit lyckad för alla.

Sverige United gläds åt det arbete Parkalompolo utför, och vi vill gärna hjälpa klubben en bit på traven inför höstsäsongen. Därför har stiftelsen beslutat att ge laget ett handtag till inköp av material som tränings- och matchkläder. Med enhetliga ställ kan Parkalompolo fortsätta den utveckling som redan inletts – att föra människor med olika bakgrund närmare varandra. Stort tack för era insatser!

David B Larsson