Pekalski hjälpte flyktingar i Libanon: ”Självklart att försöka bidra”
23 juni 2016
En allvarlig knäskada satte stopp för fotbollssäsongen. Då gjorde Ivo Pekalski det bästa av situationen – och reste som volontärarbetare till ett flyktingläger i Libanon.
– För mig var det självklart att hjälpa till när jag väl fick möjlighet, säger han.
Livet som fotbollsproffs framstår ofta som glamoröst, och de mest framgångsrika spelarna bygger både upp en skimrande stjärnstatus och ett ekonomiskt oberoende. Men samtidigt blir tillvaron ofta inrutad. Dagliga träningspass och ett tätt matchschema begränsar rörelsefriheten och gör det exempelvis svårt att ta ut semester medan tävlingssäsongen pågår.
Det här var någonting Ivo Pekalski fick uppleva 2015. Mitt under det mest akuta skedet av flyktingvågen från Syrien till Europa reste en av hans bästa kompisar, Igor Kubat, runt på kontinenten för att hjälpa nödställda där behovet var som störst. Själv hade Pekalski ett avtal med BK Häcken i allsvenskan, och var därför hänvisad till att stanna kvar i Sverige. Även om hjärtat till viss del ville någonting annat.
– Det är klart att det kunde kännas frustrerande. Dels på grund av att jag inte ville vara passiv. Jag ville uträtta i alla fall någonting litet för att göra skillnad när situationen såg ut som den gjorde. Men också för Igors skull. Jag märkte ju att han, min närmaste vän, tog emot väldigt starka intryck och påverkades av dem. Då ville jag finnas där för honom, ute på fältet, men så som omständigheterna såg ut var det helt enkelt inte möjligt, säger Ivo Pekalski.
Lösningen kom genom en paradoxal händelseutveckling. Det är sällan en allvarlig knäskada för någonting positivt med sig, men den här gången blev det faktiskt så. Ivo Pekalski hade drabbats av ett avslitet korsband och när kontraktet löpte ut med BK Häcken vid årsskiftet stod han utan arbetsgivare – men också med betydligt mer fritid än tidigare.
– För mig var självklart fotbollen prioritet nummer ett, att komma tillbaka på bästa sätt. Men jag kunde samtidigt lägga upp rehabiliteringen ihop med min sjukgymnast utan att ta hänsyn till andra saker än de råd han gav mig. Tillsammans med honom hittade jag en lucka på en vecka där jag kunde komma iväg och möta upp Igor, berättar Pekalski.
Vid den tiden hade många länder inom EU infört skarpare restriktioner kring migrationspolitiken, vilket lett till att färre asylsökande passerade in genom unionens gränser. Istället hade Igor Kubat och hans organisation ”Igor’s humanitarian work” förflyttat sig till Libanon för att finnas på plats och dela ut förnödenheter i flera olika flyktingläger där.
Ivo Pekalski handlade snabbt när chansen väl uppdagades. Samma kväll som sjukgymnasten gav klartecken for han från Halmstad till hemstaden Lund och redan ett dygn senare hade han bokat biljetter på ett flygplan från Köpenhamn till Beirut, Libanons huvudstad.
– Jag tror att det var en onsdag när beslutet fattades. Och på fredagen var jag framme, säger han.
Det som mötte Pekalski i Libanon har han svårt att gestalta med ord. Lägren var många och av varierande storlek, men på flera av de platser Pekalski besökte stod tälten uppställda i långa rader. Knapphändiga bostäder där mängder av människor inhysts under hela tiden Syrienkriget pågått. Drygt fem år av ovisshet och trångboddhet för tusen och åter tusen flyktingar.
– För mig blev det en ordentlig ”verklighets-check”. Trots att jag pratat mycket med Igor på förhand, lyssnat till hans berättelser och på ett intellektuellt plan visste vad jag kunde förvänta mig var det något annat att komma dit på riktigt. Först när jag såg hur folk faktiskt hade det kunde jag greppa alltsammans. Det där är någonting jag tror att många fler skulle behöva vara med om, av flera olika anledningar, säger Pekalski.
Hur då, menar du?
– Risken är annars att man blir lite ”hemmablind” och tappar perspektivet på världen utanför. När länder stänger gränser, bygger murar, eller vad man ska kalla det blir det svårare att ställa saker i relation till varandra. Exempelvis uppfattar man kanske inte hur fantastiskt Sverige är, hur mycket vi har att vara stolta över och tacksamma för. Det är lätt att ta saker för givna om man inte har något att jämföra dem med.
Nu är Ivo Pekalski tillbaka hemma sedan flera månader tillbaka, och för egen del pekar tillvaron i rätt riktning. Efter totalt sett nio månaders frånvaro har mittfältaren äntligen kommit tillbaka till fotbollsplanen – den här gången i Halmstads BK där han nyligen gjorde efterlängtad comeback på A-lagsnivå.
Och parallellt med det fortsätter han sitt engagemang för att hjälpa andra. Genom stiftelsen Sverige United ska han vara med och stötta föreningar och eldsjälar som använder fotbollen som ett verktyg för integration. Pekalski ingår i Sverige Uniteds priskommitté med uppdrag att fördela stipendier till individer och projekt som gjort särskilda insatser för att inkludera nyanlända svenskar i sina verksamheter.
– Fotbollen kan verkligen utgöra den bästa formen av integration. Titta bara på hur många den kan förena – oavsett bakgrund, ekonomisk status, religiös tro, ja, oavsett allt egentligen. Och det syns även på läktaren. Skulle man granska de skilda förutsättningarna i form av värderingar, härkomst och kön hos personer som sluter upp bakom ett och samma lag skulle man få fram en fantastisk mix.
Fotbollen kan föra människor närmare varandra?
– Absolut, jag tror att den kan vara en bra inkörsport i samhället för många som nyligen kommit till Sverige. Den har en enorm kraft. En kraft den kan och bör använda ännu mer framöver.