Långläsning: Ett lag långt från utanförskap

Detta är första avsnittet ur ett reportage i två delar om Stattena IF:s integrationsverksamhet på fotbollsplanen.

Del 1
september 2016

Stattenas juniorlag startades av Victor Bärring för att få nyanlända att börja spela fotboll. Efter ett år består laget av både nyanlända och svenskfödda killar, med riktiga seriematcher som morot. Och tack vare stöd från Sverige United kan spelarna få ny utrustning.

Det är sommarens sista t-shirtdag. V-formerade svalor flyger över Olympiafältets idrottsplaner, på marken är aktiviteten total. På de åtta fotbollsplanerna samsas allt från knattelag till seniorlag om träningstiderna. Ett stenkast bort höjer sig Olympias metallkonstruktioner där Henrik Larssons Helsingborg försöker ta sig ur en avgrundsdjup förlustsvit i allsvenskan.

Långt från eliten, på plan 7, tränar Stattenas juniorlag. Bredvid träningsplanen kastar Victor Bärring en kartong med nya neonrosa fotbollsskor till lagets målvakt, Edress Sarabai, som skiner upp av glädje. Med hjälp av Sverige United har spelare utan fungerande utrustning kunnat få ny. I senaste matchen spelade Edress med ett par skor tre storlekar för stora, men de nya skorna passar perfekt.

Edress ska fylla sjutton om en månad, och kom till Sverige från Afghanistan i slutet av 2015. Hans energi är lättantändlig, strålande och rak i ryggen poserar han framför kameran, skämtar med landsmannen och lagkompisen Reza Rahimi, innan han rusar mot ett av målen för att värma upp.

Stattens juniorlag startades hösten 2015. Victor Bärring jobbade på ett HVB-hem för asylsökande i Helsingborg och märkte att det var svårt att hitta lämpliga aktiviteter för ungdomarna att engagera sig i. Han hörde därför av sig till ett antal asylboenden i närområdet och bokade samtidigt in några träningstillfällen på Olympiafältet. Responsen var stor, större än förväntat. Runt sextio ungdomar kom till träningarna och till slut blev det ohållbart att fortsätta med en så stor grupp. Lösningen blev att starta ett riktigt lag, i en vanlig klubb, med riktiga seriematcher.

En stor ambition för Victor Bärring är att låta nyanlända personer integrera med svenskfödda, för att inte skapa kolonier av nyanlända i samhället. En grannlaga uppgift kan tyckas, men enligt Victor sköter mycket av det sociala arbetet sig själv.

– Jag pushar hela tiden för att killarna ska prata svenska med varandra, men i och med att de kommer från många olika länder och att det nu är flera svenskfödda med i laget sker det rätt automatiskt. Sen finns det många ambitiösa. När jag jobbade på HVB-hem skulle de vara inne på rummet vid elva, men man kunde hitta dem gömmandes för att de ville läsa läxorna, vilket inte gick inne på rummet eftersom det var så dålig studiemiljö. Och det lönar sig ju.

Utespelarna värmer upp i en ring med två bollar och tre spelare som jagar i mitten. Andross Quinche, lagets hjälptränare som själv nyligen flyttat till Sverige från Colombia, blåser i pipan och ropar ut instruktioner i en kompott av svenska, engelska och spanska. Någon lyckas med en tunnel och alla spelare jublar av förtjusning.

Mohamed Jebi, eller ”Mido” som alla i laget kallar honom, kickar med en boll när övningen är slut. Han har på sig en marinblå pikétröja men frågar om han ska sätta på sig tröjan från Stattena istället, den ligger i väskan eftersom han inte ”pallade byta”. Jag säger att han får bestämma själv och han plockar upp bollen i handen, men väntar med att byta tröja. Först är han lite avvaktande, men villrådigheten försvinner snabbt.

Det är Midos årsdag i Sverige just i dag. Han är uppvuxen i krigsdrabbade Idlib i norra Syrien. Under början av 2015 utbröt blodiga strider när rebeller omringade och intog staden, vilket ledde till att regeringsledde styrkor började fälla bomber över Idlib. Utbrottet medförde att många civila lämnade sina hem, en av dem var Mido. Efter en två veckor lång färd från Syrien med bil, tåg och långa sträckor till fots nådde han han sitt nya land den 15 september 2015. Nu bor han med sin äldre bror i Helsingborg. Kvar i Syrien är hans mamma, pappa och tre yngre systrar.

Mido utmärker sig på träningen. Han har kraft i steget och fin bollteknik. Victor Bärring har berättat att flera spelare i A-laget vill att han ska flyttas upp. Det finns en förklaring till fotbollskunnandet. Under uppväxten i Syrien spelade han fotboll i ett av Idlibs lokala lag. Han berättar om sitt stora fotbollsintresse och namndroppar ett antal spelare han har som förebilder, de flesta tillhörande Real Madrid. Men det är en spelare som tveklöst är den störste.

– Zinedine Zidane. Jag spelar på samma position som honom, innermitt.

Jag gör ett utfall med nedböjt huvud, för att simulera Zidanes sätt att skalla Italiens Marco Materazzi under VM-finalen 2006, vilket gav rött kort och i förlängningen till att Italien tog hem pokalen efter straffar. Mido skrattar.
– Ja, ja, jag minns. 2006 va? Jag såg matchen i Syrien med min familj, jag var bara sju eller åtta år då. Han är fortfarande bäst.

Kriget gör det svårt att hålla en kontinuerlig kontakt med familjen, ibland har familjen tillgång till internet, men inte alltid. Då är det skönt med vuxna personer som kan hjälpa till i vardagen. Mido berättar att hans första år i Sverige har varit utvecklande, att han lärt sig mycket och inte minst blivit bättre på svenska. Han framhåller Victor som en stor anledning till det.
– Victor är mycket snäll, som en storebror. För alla i laget.

För Victor Bärring har sommaren varit påfrestande. På dagarna har han jobbat i Malmö, för att sedan sätta sig på tåget till Helsingborg och spendera kvällarna på Olympiafältet. Han tränar flera av föreningens lag samtidigt som han själv spelar i a-laget. Och jobbet upphör inte när träningen är slut. Logistiken tar mycket tid: utrustning ska hämtas och lämnas i förråd, saker ska inhandlas. Framför allt kräver bortamatcherna mycket planering eftersom Victor själv inte har någon bil. Då krävs samtal till privatpersoner och gode män som kan ställa upp som chaufförer. Trots arbetet ser Victor bara positivt på sitt engagemang.

– Det ger en otrolig energi att jobba med killarna, responsen är fantastisk. Man känner verkligen hur de uppskattar att det här laget finns, det gör att det är värt jobbet.

I början sökte Victor stipendier för att kunna finansiera material till laget. Det var lättare sagt än gjort – Helsingborgs kommun uppskattade hans initiativ men skickade honom bara vidare i en oändlig cirkelloop. Efter otaliga möten gav han upp. Räddningen blev istället privatpersoner som gick in och hjälpte till, samtidigt som laget backades upp av klubben. Och med hjälp av pengarna från Sverige United har Victor bland annat kunnat köpa nya fotbollsskor till spelarna, som Edress Sarabai och Reza Rahimi.